Påföljd vid återfall i brott

Photo by Anne Nygård on Unsplash

Vilken betydelse det ska ha vid påföljdsbestämningen, att den tilltalade tidigare blivit lagförd för brott, är en fråga som under lång tid varit föremål för diskussion i den juridiska litteraturen. Även lagstiftaren har ägnat ett stort intresse för frågan.

Påföljdssystemet bygger sedan 1989 års reform på principerna om proportionalitet, ekvivalens och humanitet. Det innebär att straff ska bestämmas efter brottets svårhet, att lika fall ska behandlas lika och att frihetsberövanden ska undvikas, eller hållas korta, så långt det är möjligt. Frågan är om återfallsregleringen är förenlig med de teorier och principer som utgör grunden för påföljdssystemet.

Att den tilltalade tidigare begått brott kan vid påföljdsbestämningen beaktas i tre avseenden. Det kan leda till strängare påföljdsval, förverkande av villkorligt medgiven frihet samt påverka straffmätningen i skärpande riktning. I doktrinen har den sistnämnda möjligheten, att skärpa straffmätningen så att högre bötesstraff eller längre frihetsberövande döms ut, kritiserats för att inte vara förenlig med påföljdssystemets grundläggande principer. Lagstiftaren menar dock, med hänvisning till det allmänna rättsmedvetandet, att det är rimligt och av vikt för påföljdssystemets trovärdighet, att återfall ska kunna leda till strängare straff.

Det är rimligt att låta återfall i brott utgöra grund för strängare påföljdsval samt kunna leda till förverkande av villkorligt medgiven frihet. Det är dock inte möjligt i ett system som gör anspråk på proportionalitet, ekvivalens och humanitet, att låta tidigare brottslighet utgöra en skärpande faktor vid straffmätningen.

Straffskärpningsbestämmelsen bör därför ses över, så att den är förenlig med de principer som påföljdssystemet bygger på. En sådan ordning tycks dock vara svår att uppnå.