Bloggarkiv

22 september, 2023

Vi är alla konsumenter

En sak har vi alla gemensamt, och det är att vi är konsumenter. Åtminstone så länge du handlar i egenskap av privatperson, utanför näringsverksamhetsändamål. Vi har sedan länge bejakat konsumentintresset i svensk rätt, men på senare dagar lite extra.

Den 1 maj 2022 trädde nya konsumentköplagen (2022:260) i kraft, varför vissa nyheter har kommit till ytan. Det generella intrycket är att konsumenträtten nu är utökad, varför ansvaret ytterligare förflyttats till näringsidkarna. LEGIO avser med detta blogginlägg behandla den nya konsumentköprättsliga regleringen avseende antaganden om felansvar. Här finns den främsta utökningen av konsumentköpskyddet!

Till en början vill vi börja med att upplysa om att samtliga avtal som ingåtts innan 1 maj 2022 omfattas fortfarande av den gamla konsumentköplagen (1990:932). Den nya konsumentköplagens nyheter är alltså inte applicerbara på köp som skett innan dess.

Konsumentköplagens räckvidd

Som vanligt förutsätter också konsumentköplagen att köpet skett från en näringsidkare. För att betraktas som en näringsidkare enligt svensk lag så krävs inte att man är ett företag i teknisk mening. Det räcker att den fysiska eller juridiska personen handlar för ändamål som har samband med näringsverksamheten. Ekonomisk natur i förhållande till försäljningen är primärt, samt att detta sker på ett tämligen yrkesmässigt vis. En privatperson, som till exempel säljer en cykel, kan således komma att omfattas av konsumentköplagen förutsatt att det finns tillräckliga skyddsskäl i förhållande till köparen. Detta kan tillexempel bero på att den fysiska personen även äger en cykelhandel, och använder sig av den egna avtalsmallen vid avtalets ingående (för vidare läsning, se bland annat NJA 2001 s. 155 och NJA 2018 s. 866).

För att omfattas av lagen krävs också att vederbörande har köpt en vara, alltså en lös sak. Lagen gäller alltså inte i förhållande till bland annat tjänster, fastigheter och bostadsrätter. Den gäller dock i förhållande till viss egendom som i normalt språkbruk inte brukar kallas för varor, till exempel bilar och båtar.

Fel på varan – ansvar

Vi vet sen gammalt att man har rätt att reklamera varor som inte lever upp till den skäliga standard som kan begäras utav dem, och att olika åtgärder då ska vidtas från säljarens sida. De vanligaste åtgärderna är att man får pengarna tillbaka, en ny vara eller motsvarande summa att använda i butiken. Men hur vet man vem som orsakade felet? Eller mer specifikt, hur vet man vem som ska ansvara för felet?

Svaret är att det beror på. Alla varor förväntas inte ha samma livslängd. Ett paket mjölk förväntas inte stå sig i över 14 dagar, men i brist på andra normer så finns det presumtioner, det vill säga antaganden, som går ut på att varan antas vara bristfällig under en viss period. I gamla konsumentköplagen var den tidsfristen sex månader, men i nya konsumentköplagen så är tidsfristen två år (4 kap. 17 § konsumentköplagen). Detta innebär att en vara ständigt anses vara felaktig till nackdel för säljaren under två år, om inte denne kan bevisa att så inte är fallet. I mjölkpaketsfallet så räcker det för säljaren att peka på att mjölk inte förväntas ha en längre hållbarhet än 14 dagar, och att detta följer av varans art. Således ska konsumenten bära ansvaret för den sura mjölken. Konsumenten förväntas inse försurningsrisken avseende mjölk av flera skäl, däribland genom att det finns ett bäst föredatum. Men andra varor då? Alla varor är inte lika pedagogiska exempel som mjölk. Hur vet man vem som ska stå för felen i andra fall?

Ett exempel

Det är svårare! Låt oss ta ett fiktivt exempel med hjälp av hobbydatoristen Johanna. Johanna är superintresserad av datorer. En dag får hon den briljanta idén att börja renovera begagnade datorer (helst datorer som inte fungerar, dem kan hon köpa billigt), som hon sedan ska sälja med vinst. Målet är att betala av bostadslånet. Det går ett litet tag. Affärerna går jättebra. Så bra att hon nu behöver börja betala moms, i och med att hon numera är att betrakta som en näringsverksamhet. För att hålla det så smidigt som möjligt så startar hon en enskild firma, som hon registrerar på sin hemadress. Hon har inga planer på att expandera verksamheten, i och med att hon trivs så bra på sitt vanliga jobb. Efter en period har Johanna betalat av bostadslånet. Johanna lägger då ned datoraffärerna. Hon är inte i behov av pengarna som verksamheten genererar längre, i och med att hon numera är skuldfri.

23 månader går. På sin mejl ser Johanna att Advokat Lasse har hört av sig. Hans dator, som han köpt av Johanna, har totalkollapsat. Den går inte att rädda. Han betalade 50 000 kr för datorn, som var en riktig värsting. Johanna minns datorn, och försöker förklara för Lasse att datorn var lite äldre i grund och botten, och att det måste bero på detta. Det förelåg redan slitage på datorn när han köpte den, varför felet måste ha uppstått under Lasses brukandetid. Hon påpekar också att Lasse var medveten om att datorn var begagnad, men till viss del renoverad, när han köpte den. Lasse kontrar med att påpeka att Johanna, som var näringsidkare vid tillfället för köpet, antas ligga bakom felet i och med att det uppstod inom två år efter köpet. Om hon inte ersätter honom, antingen genom en ny dator eller med pengarna tillbaka, så kommer han att stämma vid domstol inom kort.  Han förklarar för henne att konsumentskyddet i Sverige är mycket omfattande, speciellt i och med 2022 års konsumentköplag.

Vem hade vunnit målet? Det är omöjligt att veta utan närmre detaljer, men icke desto mindre så illustrerar exemplet de för- och nackdelar som uppkommer i anslutning till regeln. Det finns ingen gråzon mellan konsument och näringsidkare enligt konsumentköplagen. Således tillämpas samma regler för Johanna som för börsnoterade bolag i detta fall.

Tips!

I värsta fall förlorar Johanna i rätten vilket innebär att hon dessutom behöver stå för hans dyra timarvode och ränta på kapitalbeloppet. Eller så kan man hålla det enklare än så! Här kommer det första tipset. I händelse av tvist för konsumentmål; gå till ARN! Allmänna reklamationsnämnden (ARN) är en myndighet som kostnadsfritt prövar konsumenttvister. ARN gör en prövning i enlighet med gällande rätt, och lämnar ett föreslaget beslut. Beslutet är dock inte bindande, vilket innebär att en näringsidkare kan välja att inte lyda beslutet. De flesta företag väljer dock att lyda beslutet.

I övrigt råder vi alltid våra klienter att spara kvitton för viktiga köp, eller att dokumentera köpet på annat vis. All bevisning är utav relevans i händelse av en rättslig prövning.

Tveka inte att höra av dig till LEGIO ifall det finns frågor eller funderingar avseende konsumenträtt eller annan juridik. Mer finns att läsa här på vår hemsida.

Länge leve konsumenträtten och ARN!