”Dömer doktorn eller domaren doktorn?”

I det mediala flödet de senaste åren kan man inte ha undgått att en viss kirurg vid Karolinska Universitetssjukhuset har, milt sagt, kritiserats för det sätt han har transplanterat luftstrupar. Patienter har dött och många av oss är intresserade att veta om lagen säger ja eller nej till vården han utfört. Vid dessa transplantationer kan han ha agerat helt fel – eller helt rätt – utifrån lagens synpunkt. Den frågan kommer däremot aldrig att få sitt juridiska svar då åklagare beslutade att lägga ned förundersökningen i de anmälda fyra fallen. Även det beslutet kan vara helt rätt – eller helt fel. Den frågan kommer vi heller aldrig att få besvarad eftersom frågan inte går till domstolen. I åklagarens beslut, som för all del kan vara helt korrekt, så förs en hel del medicinska resonemang, vilket är naturligt i den här typen av situationer. Uppdraget för det juridiska systemet blir då att göra en juridisk bedömning av en komplicerad medicinsk fråga. Vilket svar det juridiska systemet kommer fram till är intressant för alla som är eller kan bli patienter i sjukvården och de läkare och sjukskötare/skor som vårdar oss.

Läser man besluten om att lägga ned förundersökningen, och lyssnar på intervjuer med åklagaren så uppfattar vi det som att stor vikt lagts vid om vården var förenlig med medicinsk vetenskap och beprövad medicinsk erfarenhet. Eftersom det finns motstridiga medicinska vetenskapliga uppfattningar kan man inte pröva frågan från ett juridiskt perspektiv om exempelvis oaktsamhet föreligger. Vilket är en av anledningarna till att förundersökningen läggs ned. Är det inte just den ovissheten som tingsrätten borde ha avgjort? Om frågan är komplicerad och rör vård där patienter faktiskt har dött, är det inte viktigt att frågan avgörs i domstol? Anser man i motsats till den medicinska expertis som uttalat sig under förundersökningen, är rätt forum att avgöra vad som är juridiskt sett oaktsamhet kanske åklagaren borde ha låtit målen gå till åtal i tingsrätten.

Om läkaren hade åtalats så ja, då hade komplicerade medicinska frågor uppkommit för domstolen att ta ställning till. Vilket inte är ett hinder för prövningen, domstolen kan enligt Rättegångsbalken 35:6 ordna en egen medicinsk expert som uttalar sig i saken. Parterna kan också åberopa egna medicinska experter. Efter att domstolen har lyssnat och tagit in vad alla medicinska experter har att säga är till det till syvende och sist domstolen som gör den rättsliga bedömningen av vad lagen anser, exempelvis om vad som är oaktsamt eller inte. Så borde det ha gått till enligt oss och det är i den här delen beslutet brister.

Skuldfrågan i ett mål som rör komplicerade medicinska bedömningar ska inte avgöras på förundersökningsstadiet, och läggas ner just för att bedömningen är komplicerad. Bättre vore att frågan gick till åtal och domstolen dömer om doktorn är ansvarigt eller inte. Då hade vi också fått juridisk vägledning huruvida den här typen av risktagande är acceptabelt inom vården eller leder den till straffansvar. Som sagt, åklagaren kan ha gjort helt rätt i sin bedömning att läkaren inte kan fällas. Eller så gjorde de fel. Vi får aldrig veta vilket, för att den juridiska prövningen inte har genomförts, istället har rättssystemet resignerat för sakkunniga som ligger utanför den juridiska sfären, vilket helt enkelt är obra som man skulle uttryckt saken i den norra delen av landet.

Jens-Victor, Christer och Carl-Johan