När kan jag reklamera min trasiga dator?

En sak har vi alla gemensamt, och det är att vi är konsumenter. Åtminstone så länge du handlar i egenskap av privatperson, utanför näringsverksamhetens ändamål. Vi har sedan länge bejakat konsumentintresset i svensk rätt, men på senare dagar lite extra.

Den 1 maj 2022 trädde den nya konsumentköplagen (2022:260) i kraft, varför vissa nyheter har kommit till ytan. Det generella intrycket är att konsumenträtten nu är utökad, ansvaret är förflyttat ytterligare ett steg i näringsidkarnas riktning. Jag avser med detta blogginlägg behandla den nya konsumentköprättsliga regleringen avseende antaganden om felansvar. Här finns nämligen den främsta utökningen av konsumentköpskyddet!

Till en början vill jag upplysa om att samtliga avtal som ingåtts innan 1 maj 2022 fortfarande omfattas av den gamla konsumentköplagen (1990:932). Den nya konsumentköplagens nyheter är alltså inte applicerbara på köp som skett innan dess.

Konsumentköplagens räckvidd

Precis som tidigare förutsätter också den nya konsumentköplagen att köpet sker från en näringsidkare. För att betraktas som en näringsidkare enligt svensk lag krävs inte att man är ett företag i teknisk mening, det räcker att den fysiska eller juridiska personen handlar för ändamål som har samband med näringsverksamheten. Den ekonomiska naturen i förhållande till försäljningen är primärt, men också att detta sker på ett tämligen yrkesmässigt vis. En privatperson, som till exempel säljer en cykel, kan således komma att omfattas av konsumentköplagen. Förutsättningen är att det finns tillräckliga skyddsskäl i förhållande till köparen. Ett exempel är om den fysiska personen även äger en cykelhandel, och använder sig av sin egna avtalsmall vid avtalets ingående (för vidare läsning, se bland annat NJA 2001 s. 155 och NJA 2018 s. 866).

För att omfattas av lagen krävs också att vederbörande köper en vara, alltså en lös sak. Lagen gäller alltså inte i förhållande till exempelvis tjänster, fastigheter och bostadsrätter. Däremot gäller den i förhållande till viss egendom som i normalt språkbruk inte brukar kallas för varor, till exempel husdjur, bilar och båtar.

Fel på varan – vems ansvar?

Vi vet sedan gammalt att man har rätt att reklamera varor som inte lever upp till en skälig standard, alltså vad som kan begäras utav dem, och att olika åtgärder då ska vidtas från säljarens sida. De vanligaste åtgärderna är att man får pengarna tillbaka, en ny vara eller motsvarande summa att använda i butiken. Så hur vet man vem som orsakade felet? Eller mer specifikt, hur vet man vem som bär ansvar för felet?

Svaret är att det beror på. Alla varor förväntas inte ha samma livslängd. Ett paket mjölk förväntas inte stå sig i över 14 dagar, men i brist på andra normer så finns det presumtioner, det vill säga antaganden, som går ut på att varan antas vara bristfällig under en viss period. I gamla konsumentköplagen var den tidsfristen sex månader, men i nya konsumentköplagen är tidsfristen två år (4 kap. 17 § konsumentköplagen). Detta innebär att en vara alltid anses vara felaktig till nackdel för säljaren under de två första åren efter köpet, om inte denne kan bevisa att så inte är fallet. I mjölkpaketsfallet räcker det alltså att säljaren att pekar på att mjölk inte förväntas ha en längre hållbarhet än 14 dagar, och att detta följer av varans art. Således bär konsumenten ansvaret för den sura mjölken. Konsumenten förväntas inse försurningsrisken avseende mjölk av flera skäl, däribland genom att det finns ett bäst före-datum. Men andra varor då? Alla varor utgör inte lika pedagogiska exempel som mjölk. Hur vet man vem som står för felen i andra fall?

Ett exempel

Låt oss ta ett fiktivt exempel med hjälp av hobbydatoristen Johanna. Johanna är superintresserad av datorer. En dag får hon den briljanta idén att börja renovera begagnade datorer (helst datorer som inte fungerar, dem kan hon köpa billigt), som hon sedan ska sälja med vinst. Målet är att betala av bostadslånet och det fungerar ett litet tag. Affärerna går jättebra. Så bra att hon nu behöver börja betala moms, i och med att hon numera är att betrakta som en näringsidkare. För att hålla det så smidigt som möjligt startar hon en enskild firma, som hon registrerar på sin hemadress. Hon har inga planer på att expandera verksamheten, i och med att hon trivs så bra på sitt vanliga jobb. Efter en period har Johanna betalat av bostadslånet och lägger då ned datoraffärerna. Hon är inte i behov av pengarna som verksamheten genererar längre, i och med att hon numera är skuldfri.

23 månader går. På sin mejl ser Johanna att Advokat Lasse har hört av sig. Hans dator, som han köpt av Johanna, har totalkollapsat. Den går inte att rädda. Han betalade 50 000 kr för datorn, som var en riktig värsting. Johanna minns datorn, och försöker förklara för Lasse att datorn var lite äldre i grund och botten, och att det måste bero på detta. Det förelåg redan slitage på datorn när han köpte den, varför felet måste ha uppstått under Lasses brukandetid. Hon påpekar också att Lasse var medveten om att datorn var begagnad, men till viss del renoverad, när han köpte den. Lasse kontrar med att påpeka att Johanna, som var näringsidkare vid tillfället för köpet, antas ligga bakom felet i och med att det uppstod inom två år efter köpet. Om hon inte ersätter honom, antingen genom en ny dator eller med pengarna tillbaka, så kommer han att stämma vid domstol inom kort.  Han förklarar för henne att konsumentskyddet i Sverige är mycket omfattande, speciellt i och med 2022 års konsumentköplag.

Vem hade vunnit målet? Det är omöjligt att veta utan närmre detaljer, men icke desto mindre illustrerar exemplet de för- och nackdelar som uppkommer i anslutning till regeln. Det finns ingen gråzon mellan konsument och näringsidkare enligt konsumentköplagen. Detta innebär att samma regler tillämpas för Johanna som för börsnoterade bolag i ett fall som detta.

Tips!

I värsta fall förlorar Johanna i rätten vilket innebär att hon utöver kompensationen för Lasses dator dessutom behöver stå för hans dyra timarvode och ränta på kapitalbeloppet. Eller så kan man hålla det enklare än så, här kommer det första tipset! I händelse av tvist i konsumentmål: kontakta Allmänna reklamationsnämnden (ARN). ARN är en myndighet som kostnadsfritt prövar konsumenttvister. De gör en prövning i enlighet med gällande rätt, och lämnar ett föreslaget beslut. Beslutet är inte bindande, vilket innebär att en näringsidkaren kan välja att inte lyda beslutet. Dock väljer de flesta företag att lyda ARN:s beslutet.

I övrigt råder vi alltid våra klienter att spara kvitton för viktiga köp, eller att dokumentera köpet på annat vis. All bevisning är utav relevans i händelse av en rättslig prövning.

Tveka inte att höra av dig till LEGIO om du har frågor eller behöver rådgivning avseende konsumenträtt eller annan juridik. Mer finns att läsa här på vår hemsida.

Länge leve konsumenträtten och ARN!