Det svenska domstolssystemet
I Sverige har vi två parallella domstolssystem; de allmänna domstolarna och förvaltningsdomstolarna.

De allmänna domstolarna
De allmänna domstolarna består av tingsrätterna, hovrätterna och Högsta domstolen (HD) där HD är högsta instans. I de allmänna domstolarna handläggs alla brottmål och alla tvistemål.
Det typiska tvistemålet är att någon – person eller företag – vill ha pengar av en annan person eller företag. En annan mycket vanlig tvistemålstyp är den om äktenskap, vårdnad/umgänge och arv m.m. Man kan också begära att avtal ogiltigförklaras, att man har bättre rätt än annan till viss egendom m.m. De allmänna domstolarna är forum för alla processer där det inte finns särskilda specialdomstolar.

En process i allmän domstol startar oftast genom att en enskild person eller företag lämnar in en ansökan om stämning gentemot en annan person, vilket också kallas att man ”väcker talan”.
Den som stämmer annan måste ha ett eget intresse av det som tvisten rör, och det krav man har måste vila på någon typ av rättsligt skäl, såsom lag, avtal, beslut eller dylikt. Det finns en lång rad regler som styr hur en rättsprocess skall föras och därför är det lämpligt att anlita en advokat om värdet av tvistemålet är lite högre än bara några tusen kronor.

Den som väckt talan omnämns som käranden och den som blir instämd svaranden. I de allmänna domstolarna hålls oftast åtminstone en muntlig förhandling. Det normala är att rätten först har ett föreberedande sammanträde och en tid senare huvudförhandlingen. Förberedelsefasen pågår fram till huvudförhandling. Dom i tvisten eller i brottmålet kommer först efter att man genomfört huvudförhandlingen.

Huvudförhandling i tvistemål
Huvudförhandlingen är den stora dagen, då det gäller. Det som framkommer under huvudförhandlingen styr rättens dom. En huvudförhandling har i huvudsak följande upplägg:

Istället för huvudförhandling och dom avslutas väldigt många tvistemål med att parterna själva ingår ett förlikningsavtal. Parterna kan ingå förlikning när som helst under processen. Domstolarna skall utreda om förlikningsvilja finns. En förlikning innebär nästan alltid att bägge parter måste kompromissa. Det är kutym att man vid förlikning får stå sina egna rättegångskostnader och motparten sina, men varianter finns.

I brottmål kan man lite slarvigt säga att det är staten genom åklagaren som är ”käranden” och den misstänkte/tilltalade gärningsmannen/kvinnan som är ”svarande”. Den som har åtalats för brott har i nästan alla fall rätt till en offentlig försvarare, som måste vara en advokat. Man kan faktiskt också välja vem man vill som ”privat försvarare” men då bekostar inte staten denna.

Tvistemål kan man finansiera genom sin rättsskyddsförsäkring (genom företags, hem- eller trafikförsäkring). Är man privatperson som saknar hemförsäkring kan man få allmän rättshjälp av staten. Inkomsten får då inte överstiga 260 000 kr/år (år 2010).

Den part som vinner ett tvistemål kan begära ersättning för sina rättegångskostnader av förloraren. Undantag från denna regel finns, bland annat vid s.k. småmål eller om man bara vinner delvis framgång etc.

Förvaltningsdomstolarna
Förvaltningsdomstolarna består av tre instanser, förvaltningsrätterna, kammarrätterna och Regeringsrätten där regeringsrätten är högsta instans. Förvaltningsdomstolarna handlägger alla ärenden som har med myndigheter att göra såsom skattebeslut, beslut av försäkringskassa, bygglov, socialförvaltning (bland annat vård av unga, missbrukare m.m.) m fl. områden där bägge parterna inte driver varsitt privat intresse. En process i förvaltningsdomstol startar vanligen genom att en enskild person överklagar ett beslut fattat av någon myndighet. Rättegången i förvaltningsdomstolarna är enligt huvudregeln skriftlig och det är inte alltid man håller muntlig förhandling.

Specialdomstolar
Det finns även specialdomstolar som handlägger vissa måltyper. Två exempel är miljödomstolen och migrationsdomstolen.