legio-logo          
version 2018

Oaktsamhetsansvar vid sexualbrott

Debatten var hård för några år sedan när sexualbrottskommittén presenterade sitt betänkande där man bland annat övervägde om det bör införas en samtyckesbaserad regleringsmodell för våldtäkt. Detta kom senare att i media att kallas för ”samtyckesrekvisitet” och väckte stor uppmärksamhet. På vilket sätt ska ett samtycke till sex uttryckas och hur skulle det egentligen fungera?

Den senaste tiden har dock synen på samtycke till sex kommit att förändras mot bakgrund av den våg med vittnesmål om övergrepp som förekommit inom olika yrkesgrupper. Dessa har uppmärksammat ett genomgående systemfel vad gäller synen på sexualitet och med den bakgrunden framstår samtyckesbaserad lagstiftning som en av allt fler accepterad och vettig lösning. För att illustrera det förnuftiga med samtycke i sig kan vi betrakta förslaget från en mindre uppmärksammad del av betänkandet, att den som köper sex från någon som säljer det under tvång kan dömas för vad som kallar oaktsamhetsbrott. Detta innebär att man döms straffrättsligt för en handling som man i vart fall borde ha förstått skett mot någons vilja. Så här ser det ut rent lagtekniskt.

I sexualbrottskommitténs förslag kommer fall, där den som genomför den sexuella handlingen inte agerar i samförstånd med den som utövar t.ex. våldet, att omfattas av bestämmelsen om han eller hon kände till eller borde känt till att personen inte frivilligt deltog i den sexuella handlingen. Ett typexempel när ovan beskrivna situation skulle kunna inträffa är vid sexköp av en person som är offer för trafficking. Om sexköparen känt till, eller borde känt till att den prostituerades medverkan i sexhandlingen var en följd av misshandel eller hot från en annan person, ska han eller hon kunna dömas för ett allvarligare brott än köp av sexuell tjänst. Bestämmelsen innebär att ett så kallat oaktsamhetsansvar vid sexualbrott införs i svensk lagstiftning. Frågan blir således; hör ett oaktsamhetsansvar hemma i sexualbrottsregleringen?

Ponera att en sexköpare får kontakt med en prostituerad på nätet, vilket sannolikt är vanligt numera. Sexköparen får en adress dit han eller hon ska åka och anvisningar för hur han eller hon ska göra när han eller hon anländer till platsen. Han eller hon blir visad till en lägenhet där en kvinna eller man befinner sig inlåst. Personen som mött sexköparen uppehåller sig sedan under hela sexakten i nära anslutning till rummet. Borde sexköparen här ha insett att den prostituerade inte deltog frivilligt i akten, utan befann sig under hot av annan person. Och finns den insikten, då har sexköparen begått ett brott och kan straffas. Vilket i sig är förnuftig och rimlig reglering i sig.

Många regleringar i svensk lagstiftning innehåller ett oaktsamhetsansvar, dock är sexualbrottsregleringen undantagen. Man kan fråga varför så har varit fallet men viktigare är att belysa att oaktsamhetsansvar faktiskt behövs och tiden är här för att införa det. Har lagstiftaren under alla år ansett att en person som ska genomföra en sexakt blir helt avskärmad från verkligheten och inte ska tillmätas ansvar för förhållanden som är alldeles uppenbara för en utomstående? Ska man undervärdera sexköpares intellekt till den grad att personen ska anses oförmögen att inse att en person, som uppenbarligen befinner sig under hot, inte frivilligt deltar i en sexakt?

Den av Sexualbrottskommittén föreslagna regleringen, tillsammans med införandet av ett oaktsamhetsansvar, kan resultera i att sexköpare i större utsträckning än i dag döms för sexuellt övergrepp (eller motsvarande oaktsamma brott) i stället för köp av sexuell tjänst. Är detta att utvidga ansvaret för långt eller är det en rimlig följd av den syn på sexualbrott, och de som begår sexualbrott vi har idag?

 

 

Dela detta: